Äntligen sitter jag med min dator i ett varmt litet studentrum på St Patrick's campus. Det är gammeldags men hemtrevligt och ganska enkelt men jag känner mig trygg här och nu är allt bra efter en inte allt för rolig start på min Irlandsvistelse. Jag lämnade Linköping söndag lunch med buss för att bege mig till Skavsta. Resfebern hade redan infunnit sig och allt var bara väldigt konstigt, men så ska det ju vara. Efter incheckning och ett antal timmar vid gaten får vi veta att planet som skulle lyfta kl 16.35 var försenat till 22.50. En regäl försening vilket inte känndes så kul. Ryanair kunde inte bekräfta om det skulle lyfta över huvud taget så kanske skulle vi missa vår första skoldag. Vi ringde berörda personer i Dublin och talade om att vi kanske blir försenade. Det var så det började, och Emelie och jag sa till varandra att nu kan det inte bli värre. Men så fel vi hade.
Senare under kvällen fick vi veta att planet skulle lyfta och genast bestämde vi oss för att boka ett hotell i närheten av flygplatsen. Vi ville inte komma fram till ett okänt boende mitt i natten. Det skulle visa sig att det var ett mycket klokt beslut. Under kvällen gav "snälla" Ryanair oss 40 kr extra att köpa mat för. Generöst, eller hur! Hur som helst, vi flög på utsatt tid och landade 01.20 svensk tid på en ganska tom flygplats. Strax före 02.00 blev vi upp-plockade med taxi och åkte till hotellet, bara tre minuter från flygplatsen. Kom i säng vid halv tre ca. Tur att vi just denna natt tjänade en timme. Väckning vi 07.00 och frukost och sen snabbt iväg till skolan med taxi och alla väskor. Kl 9.00 trampade vi in till receptionen och presenterade oss. Nu var vi äntligen på plats.
Introduktionsdagen var intensiv med mängder av information så huvudet värkte. Och vi som bara hade sovit några timmar. Vi bjöds på lunch och efter det ett par timmar med genomgång av de ämnen vi kunde välja bland. Sen eftermiddag lämnade vi skolan med destinationen Hazelwood Student Apartments. Vi åkte taxi i ca 20-30 minuter och vi tänkte att oj - lite väl långt bort från skolan. Taxichaffören hittade inte till adressen så vi gav honom det telefonnummer vi hade. Inget svar. Vi fortsatte att leta. Till slut var vi där. Hazelwood stod det på grindarna. Nu hade det blivit mörkt så klockan var nog ca 16.30. Ut mev väskorna och in till receptionen. Där var det litet och trångt. Två peroner med väskor var vad som fick plats. Disken var en ditlaggd träplanka. En kille kommer fram och säger: Emelie and Erika is it? Han väntade ju oss eftersom vi inte kom kvällen innan. Vi anade att det var den Patrick som vi hade mailat med flera gånger och mycket riktigt, det var det. Vi sa att vi ville se rummen innan vi betalade och det fick vi göra.
Vi passerade över en gräsmatta och husen låg som i en ring runt omkring. Fyra-fem-våningshus var det, har jag för mig. Vi kommer in i en mörk avlång smal hall. Det luktar konstigt och det går knappt att gå förbi varandra utan att inte pressa sig mot väggen. Han tänder lyset och ut kommer två tjejer, franska tjejer visar det sig, som knappt kan göra sig förstådda på engelska. Emelie försöker prata med dem och frågar vad det tycker om stället medan jag går run och kollar hur våra rum är samt köket. Köket är jag bara inne och vänder i men det ser ut som att det är ok. Det luktar lite konstigt men men. Vidare till rummen - säng, skrivbort, garderob, badrum (med trasigt kakel men inte någon större fara vid första anblicken), vita väggar - ja helt ok som sagt vid första anblicken. I det andra rummet luktar det ännu mer, badrummet är större men annars lika dant. Killen visar mig hur man sätter på varmvattnet. Verkar krongligt men det löser sig säkert, tänker jag. Det är kallt här, säger Emelie. Det är bara att sätta på elementet säger killen. Han är lite ivrig och vill att vi snabbt ska följa med tillbaka för att betala. Emelie och jag tittar på varandra och betämmer oss för att bara betala för en vecka. Allt känns bara så fel. Så fruktansvärt fel. Magkänslan säger oss att vi inte borde betala men vad ska vi göra, vi har ju ingen annanstanns att bo. Sagt och gjort. Vi följer med tillbaka och ska till och betala. Då visar det sig att han inte tar kort! Jaha, bara att traska iväg och leta efter en ATM. Vi kommer ut i friska luften och känner skillnaden mot inomhusluften. Skönt! Vi pratar om att endast stanna där en vecka och snabbt hitta ett nytt boende. Då brister det för mig och chocken släpper. Jag gråter. Emelie blir lite chockad, jag har försökt att vara stark men klarar det inte längre. Jag är rädd och skärrad av den första upplevelse av vårt kommande boende. Vi intalar oss att vi klarar av detta men att vi så snabbt som möjligt försöker hitta ett nytt boende. Väl tillbaka betalar vi för en vecka samt ett tilllägg på 20 euro för el. Kvittot vi får är en avriven bit av ett randigt block med en stämpel samt datum och underskrift. Vi tittar på varandra och tror knappt att det är sant.
Uppe i lägenheten börjar vi inspektera mer grundligt. Det finns inte ens lite toapapper. De franska tjejerna kommer ut ur sina rum och berättar hur elen fungerar. Det är ett kort, laddat med 20 euro, som man stoppar in i en apparat på väggen. När pengarna är slut tickar tiden ner och vid 0 blir det svart. De berättar att när de bodde fyra tjejer där gick det år ett kort varannan dag, alltså 200kr varannan dag. Inte klokt!! Av förklarliga själ ber de oss att vara försiktiga med lyset och elen, varpå det är helt mörkt överallt utom i det rummet man befinner sig i. De berättar även att de inte kan laga någon mat för att det inte finns fugerande kokkärl. Det har tydligen bara ätit soppa i en vecka. Ja ja tänker jag, det går att lösa. När vi så tar av oss ytterkläderna märker vi hur kallt det faktiskt är, så vi drar snabbt på elementen. På med sockor och mössan behåller jag på. Vi upptäcker att den ena duchen inte går att använda för att den är så fruktansvärt äcklig, men en dusch klarar vi oss med, tänker vi. I "mitt" rum ska vi så koppla upp oss på nätet, varpå jag märker att min datorsladd inte fugerar med min adapter. Inte heller fungerar internetuttaget i väggen så vi flyttar över till "Emelies" rum och tack och lov fungerar det där. Ut i den mörka korridoren och in i nästa rum. När vi nu sitter still börjar vi huttra, så på med jackorna igen. Vi börjar skypa med våra föräldrar och bara gråter och gråter samtidigt som vi berättar om hur allt är. Åter igen tänker vi att några dagar klarar vi av i denna fruktansvärda lägenhet, medan vi letar efter någonstans att bo. Ju längre tiden går desto konstigare känns det i halsen. Det liksom sticker i halsen. Vi tror att det är mögel från det trasiga kaklet i badrummet. Emelie lägger sig under täcket i sängen för att inte frysa men inte hjälper det. Trots kläder och ytterkläder på. Efter att jag har skypat klart börjar vi kolla boenden och snyftar om vartannat. Det är verkligen hämskt. Intuitionen säger: gå härifrån. De eventuellt förlorade pengarna öfr ju sig påmind och därför diskuterar vi fram och tillbaka hur vi ska göra, men bestämmer oss för att åka tillbaka till hotellet vi bodde på natten innan. Jublande börjar vi samla ihop det lilla vi har packat upp. Jag letar reda på ett taxinummer på nätet och så låser vi dörrarna och går ut. Elkortet lämnar vi kvar hos tjejerna. Väl ute i friska luften känner jag skillnaden. Luften där innen var defenitivt förpestad. Jag ringer taxibolaget men får inget svar, varpå vi lämnar nycklarna hos "security" och går ut genom grindarna. Ut i friheten! Vi vill inte gå allt för långt bort för vi hittar ju inte i detta område. Vad vi vet är att det mycket nära finns ett gym. Dit går vi, dragandes på resväskorna, in i reseptionen och ber dem ringa en taxi. Jag säger att vi är lite vilse, varpå de får sig ett gott skratt. Det är ju inte varje dag man ser resväskor i en gymreception. Det bjöd vi på. Det var bara så underbart att komma in i ljuset i säkerheten bland folk.
Fortsättning följer.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar