DEL 2 Vi sa - det kan inte bli värre - men så fel vi hade

Det är en sammanhängande berättelse så skrolla ner och läs del ett först. Jag hade så mycket att berätta så det fick inte plats.

Taxin tog oss senad till hotellt, där vi var natten innan och det var så fantastiskt underbart att få komma dit. In i värmen, gemenskapen och tryggheten. Vi åt en riktigt middag och "firade" att vi kom bort från detta fängelse.

Morgonen efter ringde vi vår emergency-kontakt på skolan och frågade hur vi på bästa sätt ska gå till väga. Efter ett tag ringer Bernie tillbaka till mig och säger att två styken studenter precis hade lämnat St Patrick´s "on campus" boende. Två rum finns lediga för oss. Vi vågar inte tro att det är sant men hoppet är det sista som överger en. Åter igen åker vi iväg med våra väskor till skolan. Bernie möter oss i receptionen och vi kan knappt hålla tårarna tillbaka. I handen håller hon nycklarna till våra rum. Vi går direkt dit, lämnar väskorna och sen bjuder hon på fika. Vi berättar om allt och hon menar att vi ska försöka kräva pengarna tillbaka. Vi hade redan ställt in oss på att ca 4000kr var förlorat, men vi går med på att försöka. Jag ringer upp killen, vill knappt nämna honom vid namn, och förklarar varför vi lämnade lägenheten. Bernie tar över och förklarar hon med. Det han kräver är att vi ska komma dit till Hazelwood. Vi vägrar och jag säger flera gånger i telefonen I'm NOT going back there! Inte förens jag säger att vi var rädda och otrygga på en mycket ostadig röst ger han med sig och mjuknar lite. Jag ger luren till Bernie och hon avslutar samtalet. Det var hemskt att prata med honom och jag darrade och grät floder efteråt. Det sista vi gör är att vi mailar våra bankdetaljer till honom med förhoppningen om att pengaran kommer in på kontot. I skrivandets stund, tre dagar efteråt, har det ännu inte kommit någonting men vi väntar hela nästa vecka också.

Nu bor vi alltså tillsammans med alla andra internationella studenter och delar kök och badrum med dem. Det är varmt (lite drag från fönstret bara) och lyset tänds automatiskt när man kommer i trappan. Det är tryggt, här finns gemenskap och bara 20 m till skolan!!!!Så underbart. Jag är bara så tacksam att det fanns två lediga rum. Jag vet inte hur det hade gått annars. (Anledningen till att vi sökte boende utanför skolan var att det inte fanns någon plats för oss.)

Det blev ingen bra start men nu kan det väl ändå inte bli värre, eller? Då åker jag hem! Jag visste redan innan jag åkte, av erfarenhet från min tidigare utlandvistelse, att jag uppskattar Sverige så fantastiskt mycket men detta fick mig åter igen att känna en otrolig tacksamhet till min livssituation hemma i Sverige. Vi har det så fantastiskt bra, vi borde inte klaga. Vi vet inte hur bra vi har det.

Detta var nog lite av terapi för mig, att få skriva och berätta. Jag har inte velat oroa er där hemma så därför kommer allt i en sammanhängande berättelse. Hoppas på mer positiva inlägg i framtiden. Kan avsluta med att säga att jag håller på och väljer kurser och skapar mitt eget schema. Det blir lite specialpedagogik, geografi, Irländsk litteratur osv. Jag äter toast och te till frukost och börjar så sakteliga aklimatisera mig.  Bilder kommer också snart.
Puss och kram for now!! Saknar er!!